Stockholm och Uppsala


Carl Appelberg

För en tid sedan reste min hustru och jag över till Sverige för att träffa släktingar och vänner, vi brukar göra det varje år. Som vanligt tog vi ett av de flytande hotellen som går i skytteltrafik över Ålands hav. Vi bodde på ett bra hotell i mitten av Stockholm, men reste också upp till Uppsala en dag.

Själva resan över med Sverige-båten (i Sverige talar man om Finlands-båten) var sig lik. Ingen annanstans i världen kan man väl för en så pass liten penningsumma leva ett sådant lyxliv under ett halvt dygn. För all del, de vanliga hytterna är närmast som skoaskar, men det är inte meningen att man skall göra något annat där än sova. Men annars var det verkligen ett överflöd, musik så det slog lock för öronen, trollkarlar, dansuppvisningar, full fart hela tiden. Borden på den stora buffén dignade fortfarande av mat, öl och vin flödade fritt. Risken fanns som förut att man åt för mycket. Som sagt, ett lyxliv, jag undrar hur länge det kan fortsätta!

Jag har alltid tyckt om Stockholm, jag har väl varit där minst trettio gånger, men staden har förändrats. Redan för flera årtionden sedan förstörde man centrum och Klarakvarteren och skapade Sergelplatsen med sin obehagliga bilrondell och det frånstötande Kulturhuset, för att inte tala om det sterila Hötorget. Det var nära att hela Gamla staden hade strukit med på samma gång, men det stoppades i sista minuten.

Stockholm har naturligtvis vuxit sedan dess, men staden har också blivit mera internationell och och framför allt högljuddare. Butiksfönstren har blivit pråligare, reklamen allt mer påträngande. De små oaserna har i de flesta fall försvunnit, antikvariaten har minskat, av frimärkshandlarna finns inte många kvar. Gamla stan har blivit en turistfälla, fylld av krimskrams och rent skräp. Folket ute på stan har blivit skränigare, i synnerhet ungdomen.

Brottsligheten har tydligen vuxit, det visar en liten episod. När jag skulle ta tunnelbanan från Hötorget och gick till biljettluckan blev jag vänligt hänvisad till tidningskiosken bredvid. Jag fick höra att biljettpriset där var flera kronor billigare och att grindvakten helst inte tog emot kontanter. Då jag frågade orsaken till denna onekligen förvånande rabatt, visade det sig att vaktkassorna blivit rånade så många gånger att reda pengar var en säkerhetsrisk. Tydligen var tidningskioskerna bättre skyddade. Det var inte utan att jag såg mig ängsligt omkring när jag steg på tåget!

På Armémuséet pågick utställningen om kriget 1808-09 och vi gick dit. Det var egentligen en ganska liten utställning, uppmonterad mellan äldre och yngre artilleripjäser. Mest var det manshöga tavlor med text som berättade om krigets bakgrund och dess gång. Fänrik Stål var givetvis inblandad, och egentligen kom man inte med något nytt. Det framgick tydligt att den högsta svenska krigsledningen i de flesta fall var inkompetent och att den svenska kungen, Gustav IV Adolf, var en verklighetsfrämmande vekling.

Förlusten av Finland var ofrånkomlig och det stod att den var svidande. Må så vara, men man tröstade sig snart med att fördriva den odugliga konungen och erövra Norge. Dessutom var det antagligen bäst som skedde, Finland fick tillfälle att något yrvaket växa till sig som nation som ryskt autonomt storfurstendöme och Sverige fick en buffert mot öst.

Efter detta var det en ren lisa att åka upp till min favoritstad i Sverige, Uppsala. Det är en vacker och lugn stad där man tydligt kan känna historiens vingslag brusa omkring en. En god vän visade oss omkring, vi besökte Gustavianum, ett historiskt museum där vi bl.a. fick se prov på uppfinningar och rön som gjorts av de stora svenska vetenskapsmännen under upplysningstiden, Linné, Celsius och många fler. Om jag skulle vara tvungen att bo i Sverige skulle Uppsala vara min stad!

Vi gick också till domkyrkan och beundrade Gustav Vasas grav. På hans katafalk kan man tydligt se hur viktig riksdelen i öster var för hela Sverige. Nere till vänster framtill på katafalken ser man det finska lejonet och texten ”Ducatus Finlandiae”, hertigdömet Finland. Det visar tydligt att den riksdelen var viktigare än t.ex. Norrland och Jämtland, för att inte tala om Skåne, som erövrades efter Gustav Vasas tid.

Den här resan visade mig igen hur viktig kontakten med Sverige är, men samtidigt också att Finland är mitt land, där hör jag hemma. Jag önskar bara att samarbetet mellan länderna skulle bli bättre och att Finland och Sverige hand i hand kunde gå in i Nato. Då kunde vi i lugn och ro utveckla våra förbindelser österut.